Hittade det här bland opublicerade utkast till inlägg - skrevs nån gång för månader sedan...:
Häromdagen när jag kom upp för den långa rulltrappan såg jag en söt liten tant som stod bredvid den som gick nedåt, och försökte få kontakt med förbipasserande människor som bara ignorerade henne. Jag gick fram till henne och frågade om hon behövde hjälp, och det visade sig att hon bara ville ha någon att åka ner med, eftersom trappan tydligen hade krånglat under dagen. Vad jag förstod så ville hon inte åka själv om det nu skulle vara så att trappan stannade mitt i. Så trots att jag inte skulle neråt följde jag henne, hjälpte henne på och av och pratade och nickade och kommenterade, när hon sa att hon minsann hade åkt i 25 år, och att hon borde ha lärt sig vid det här laget, och att hon skulle öva på kvällarna när det inte var något folk.
Sen tackade hon för hjälpen och försvann i vimlet.
Och jag tog rulltrappan tillbaka upp och log lite för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar