onsdag 2 februari 2011

Poem.



Jag blåser som ett damm
från den plats där jag är född
Vem kan se min bräcklighet?
Där slumpen lät mig födas
Dit ska alltid min längtan gå
Världen är så stor
Vägen är så svår att vandra
Jag har sett både sorg och glädje
Jag har gett så mycket kärlek, gråtit så många tårar
Himlen ska veta att jag aldrig ger upp
Jag fylls av tacksamhet, att du finns hos mig
Att du alltid är hos mig,och låter mig vara jag

Jag fylls av tacksamhet för vad ödet gett mig
Och  njuter av blommorna
Även sen de vissnat

Ur den första delen av SVT:s serie "Kinas Mat" (som för övrigt är ganska meditativt och vackert att se på) sjunger en liten kinesisk flicka en sång som översätts såhär.

Bild lånad härifrån. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar