Häromdagen gick vi med kulturklasserna från skolan för att se Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons rymdepos "Aniara", med musik av Andreas Kleerup.
Fantastisk poesi som fick mig att bli lite kär i och återupptäcka skönheten i vårt svenska språk. Tänk att allt, varenda ord, av det vi hörde från scenen var sprunget ur ett och samma sinne. Vilket geni.
Olyckligtvis var många av oss trötta och tre timmars föreställning efter en lång dag gjorde sitt för koncentrationsnivån. Tyvärr. Men mer livekultur åt folket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar